Sara

Våren har verkligen kommit med stormsteg. Det är elt underbart att vakna vid sextiden på morgonen och höra hur fåglarna kvittrar utanför fönstret och jag blir så glad när det är klarblå himmel ute och strålande sol. Vad som däremot är mindre roligt och underbart är att jag måste sitta inne och skriva hela dagarna. Vi är i princip klara med inledningen nu och vi har hur mycket som helst kvar, men det känns som att jag inte kan öra något förrän vi har haft våra träffar med ungdomarna och det är inte förrän om 2 veckor(!). Vad ska jag göra fram till dess då? Jag kan ju inte bara sitta hemma och rulla tummarna eftersom det är så mycket kvar och jag känner mig redan stressad. Tänk om vi inte blir klara i tid och inte får ut vår examen? Det vore ju en mardröm för min del. Det ska bli så skönt att vara klar med detta och slippa känna att man aldrig kan vara ledig. Men sen kommer ju nästa orosmoment - jobb. Satt och diskuterade med cheferna igår huruvida jag ska göra i höst. Jag har fått en rekommendation att söka Kriminalvårdens egna utbildning till hösten som pågår fram till slutet av december och de trodde att jag skulle kunna ha en chans att komma in, men gör jag inte det så måste jag ju få ett jobb och de kan inte lova mig något där jag är nu eftersom det beror på hur många som ska iväg eller stanna kvar osv. Sen vill de också veta om jag söker annat för om jag gör det så minskar det mina chanser att få fortsatt vikariat och allt vad det var. ÅH! Det tar aldrig slut! Vill bara ha ett fast jobb och kunna flytta hemifrån nu.

Idag hade vi den allra sista föreläsningen på hela utbildningen. Det hade inte slagit mig innan utan det var våran kursansvariga som sa det idag innan vi fick gå hem. Det känns het underbart, men samtidigt känns det väldigt skrämmande. Fatta att man redan är här!?! Jag kommer fortfarande ihåg de första dagarna då jag kände mig som en vilsen liten själ som gick runt och undrade vad i hela fridens namn jag höll på med och om detta verkligen var något för mig. Jag kommer ihåg att när jag pratade med någon på skolan och denna någon berättade att han/hon gick på sjunde terminen, så tänkte jag: "Wow, där vill jag med vara". Nu är jag här, och det känns som att det var igår som jag började. Alla lärare sa i början av utbildningen att vi kommer tycka att tiden går fort, men det kändes inte så då. Men nu inser jag verkligen hur fort det har gått. Nu är det i och för sig ett tag kvar innan vi är klara. Vi har två grupparbeten, en tenta och en C-uppsats att avverka innan vi är färdiga, men lite sentimental blir jag allt när jag tänker på att jag snart är klar och aldrig kommer att komma tillbaka.

Idag slog det mig att det bara är fem veckor kvar som jag ska vara kvar här uppe, sen bär det av till sydliga breddgrader. Detta medför inte enbart glädje av att få komma hem, utan det medför en enorm ångest och stress då jag och E ska påbörja vårat examensarbete. Jag har redan börjat känna en stress inför detta då jag såg på planeringen som vi fått att vi bara har sex veckor på oss innan råmanuset ska vara inne hos handledaren. Sex veckor! Det är ju ingenting! På den tiden ska vi alltså hinna skriva en enkät med frågor, varav dessa frågor och svar ska uppfylla vårat syfte med hela uppsatsen dessutom ska vi hinna sammanställa svaren i ett överkrångligt statistikprogram (som om vi har otur endast kan genomföras här uppe med hjälp av lärare) + att vi ska skriva en analys och diskussion utifrån svar och teorier. Detta råmanus måste vara hyfsat klart då handledaren ska bedöma utifrån detta om vi är redo att gå upp på opponering med den eller inte. anser han att vi inte är det så får vi inte våran examen i juni, utan måste då vänta tills nästa gång, vilket är i januari nästa år. Herregud säger jag bara. Just nu känns det som att vi har tagit oss vatten över huvudet och vi har absolut ingen struktur på arbetet. Hur ska detta gå?

Idag hade vi introduktion till C-uppsatskursen. Jag kan ju säga som så här; hade jag inte magsår och ångest innan så har jag det definitivt nu. Det är ju inget litet arbete som ska in. Bara det att få ihop ett ämne som kan funka och som inte har utforskats så mycket innan är ju ett rent helvete rent ut sagt. Ett PM ska in redan i mars och sen får vi se hur det går, om ämnet är okej eller inte. Hur ska vi hitta teorier som vi kan använda oss av? Hur ska vi hitta intervjupersoner som är villia att ställa upp? Frågorna är många och dom lär ju inte bli färre under resans gång.

Nu är det bara två veckor kvar innan praktiken är slut. 15 veckor har gått riktigt riktigt fort. Jag förstår inte vart alla veckor har tagit vägen. Det var ju inte länge sen som jag började och kände mig som världens minsta person och helt vilsen. Jag har verkligen lärt mig massor, men det ska bli riktigt skönt att sluta. Alla skrivuppgifter som ska skickas in i samband med att praktiken slutar är klara, men nu börjar nästa huvudbry. Under 5 veckor ska vi leta upp 10-15 vetenskpligt granskade artiklar inom ämnet som vi ska skriva C-uppsatsen i. Att börja tänka på den nu känns verkligen tidigt. Det är ju inte förrän april som denna svettiga kurs ska börja. Förvisso blir detta en bra grund att stå på och denna bit är avklarad till uppsatsen, men det finns så mycket annat att tänka på redan som det är och så får man uppsatsen ovanpå det. Så, vad ska jag då skriva om? Jag och E har bestämt oss för att skriva ihop och det ska bli om ungdomars alkoholvanor. Det pratas ju hela tiden om att alkoholdebuten sjunker i åldrarna och att ungdomar dricker mer nu än vad de tidigare gjort. Så vi tänkte då kolla om det finns något samband mellan ungdomars alkoholvanor och föräldrarnas alkoholvanor. Om det dricks mycket i en familj, bidrar då detta till att ungdomar får en annan bild till alkohol än en ungdom som kommer från en familj där det knappt dricks en flaska vin per helg? Detta ska vi försöka ta reda på. Stort område, och svårt att hitta skriven litteratur på det, men det ska nog gå. Eller vad tror ni?

Under min tid på praktiken har jag hunnit fundera massor. Något som ständigt dyker upp i mitt huvud är rädslan för att bli en klar socionom. Inte för att jag inte vill, utan det känns läskigt att veta att om 8 månader är jag klar, och vad ska jag göra då? Jo, då har jag en examen och ska söka arbete, och jag ska praktisera det som jag gått och lärt mig i 3,5 år. Den tanken är jätteläskig med tanke på att det känns som att jag inte lärt mig någonting. Vad har jag för kunskaper att dra nytta av i ett arbete? Varför skulle de vilja anställa just mig? Inom det område som jag någon gång vill arbeta inom krävs det en viss vidareutbildning eller i alla fall en viss erfarenhet, och jag har inget utav det. Jag har kollat runt redan nu på jobb och ser att i princip alla efterfrågar efarenhet, vilket jag har väldigt dåligt av inom socialt arbete. Jag kan vidareutbilda mig hur länge som helst, men så länge erfarenheten inte finns där så kommer jag heller inte kunna få det jobb jag vill ha. Men hur lätt är det att få erfarenhet när ingen vill anställa en pga att jag just inte har erfarenhet? Det hela blir som en ond cirkel och det stör mig. Det har hela tiden varit en viss trygghet att studera. Man har inget krav på sig att behöva kunna så värst mycket i början av en kurs, samt att man kan läsa i den takt som passar en själv för att lära sig. En vidareutbildning hade varit behövlig för det jobb jag vill ha, men jag kan ju inte gömma bakom skolböckerna hela livet. För det första så går inte ekonomin runt då och för det andra så måste jag någon gång börja praktisera mina kunskaper. Jag har pratat med min handledare om detta och hon försökte lugna mig med att hon kände likadant. Det lugnar mig till en viss del, men rädslan finns fortfarande kvar.

Nu har första veckan på praktiken gått, bara 14 kvar, och jag är helt färdig. Jag trodde inte att det var möjligt att man kunde vara så här trött, men ack så fel jag hade. Nu har jag ju tur då dygnsrymen sitter kvar eftersom jag jobbade ända fram till i fredags, men all den information man fått och alla nya intryck tar på krafterna. Det kanske man inte kan tro, men så är det. Jag är helnöjd med praktikplatsen jag fått. Så mycket förstörda och trasiga människor som jag har stött på bara under den här veckan, det är helt otroligt. Jag har redan ställts inför en del dilemman som jag från början trodde var rent självklara. Det känns superbra och det är jätteintressant. Det finns en dagverksamhet i anknytning till min praktikplats som jag var på igår. Det var bara två stycken i personalstrykan där inne, och snacka om eldsjälar. Jisses Amalia! Jag vill också hitta ett sånt jobb som jag känner att jag brinner för så mycket som de gör för sitt. Dock tyckte jag att det kändes lite som en dagisverksamhet där inne med två bord och en personal vid varje under måltiderna, med samma pålägg och samma bröd och vice versa, men förutom det så var det kanon och det behövs ju för dessa psykiskt sjuka människor. Det är synd bara att det ska finnas såna människor som mår så himla dåligt. Ens egna problem blir ju genast mycket mindre när man hör deras berättelser om vad de varit med om och om hur de har det nu. Det är inte rättvist.

Fick ett mail häromdagen från en kontakt i Trelleborg angående tänkbar praktikplats. Det var han jag skrev om i våras som kanske hade nåt på ett familjecenter, KRIS och lite sånt. I alla fall, i det mailet jag fick så stod det att han ordnat en praktikplats på ett psykhem i Trelleborg som har hand om dubbeldiagnosare, samt att han ordnat så jag kan få vara på ett behandlingshem i Malmö, KRIS och på ett familjecenter. Unbelieveable! Fatta vilken praktik jag får. Lite skrämmande dock att vara bland psykopater. En sak att läsa om dom, men att vara bland dom och arbeta med dom. Hur ska jag nu tacka honom för all tid han lagt ner på att hjälpa mig? Skicka ett Tack-mail? Jag tycker att det känns så litet med tanke på hur han har legat i, men samtidigt har jag aldrig träffat honom så jag kan ju inte skicka blommor eller nåt sånt heller. Om någon har nåt bra förslag så tar jag tacksamt emot det.

Jag har tentan i Kriminologi på onsdag och jag kan i princip ingenting! Eller jo, nånting kan jag väl men det känns verkligen inte så. Jag brukar kunna känna en viss nervositet inför salstentor pga att man inte vet vad dom kommer att ta med osv, men den här gången är det annorlunda. Vi har fått instuderingsfrågor som vi ska kunna då det är de som kommer på tentan men jag har ingen motivation till att lära mig dom och jag känner en ren ångest då jag tror att jag kommer att bli underkänd den här gången. Hur gick detta till? Jag har aldrig varit så peppad och föväntansfull på en kurs som denna. Mina förväntningar uppfylldes och jag är supernöjd med kursen och de föreläsare som vi har haft. En del känner jag igen eftersom jag jobbat och kommer att jobba med det snart igen, men ändå så vill det inte fastna. Teorier, gubbar, årtal, arbetsuppgifter inom olika områden, brottsutvecklingens historia och sånt mög. Jag orkar bara inte få in skiten. I detta ämnet är ju historien verkligen viktig för att kunna förstå varför det ser ut som det gör idag, men det vill liksom inte fastna. Jag kan det för stunden men nästa gång jag ska gå igenom det så är det som att det är första gången jag läser det. Ja kommer inte ihåg ett skit och jag känner mig som en senil gammal tant. FAN!

Mamma gav mig ett nummer häromdagen till en kille i Trelleborg som hon fått via en arbetskamrat på min förra praktik. Han berättade för mig att han arbetar inom kyrkan men har läst ett antal poäng i Beteendevetenskap. Han berättade vidare att han hade hört sig för med andra kontakter och att om jag skulle praktisera där så skulle jag få vara på ett Familjecenter i Trelleborg vid namn Backafall som arbetar med både föräldrar och barn och deras problematik, jag skulle även få vara med honom och se hur han bedriver arbete med utsatta flyktingbarn samt att han även skulle se till så att jag kunde få vara på KRIS inne i Malmö, med mera. Han hade hur mycket som helst som jag kunde få se och jag kände mer och mer att detta verkligen kan vara något för mig + att jag kände att han verkligen hade lagt ner energi på att ta reda på tänkbara handledare och liknande åt mig. Nu är det enda problemet (och ett ganska stor sådant) att ingen av de som han har pratat med är utbildade socionomer eller socialpedagoger, vilket skolan har satt som krav på handledarna. Fråga mig inte varför egentligen eftersom jag anser att man kan bedriva ett lika bra, och i vissa fall även bättre arbete än folk med utbildning, eftersom utbildade personer lätt kan gå efter mallar och teorier istället för att se till varje enskild individ. Oavsett vad så hoppas jag innerligt på att detta kan bli något eftersom det är just sånt här som jag vill arbeta med. Det handlar verkligen om socialt arbete, så att jag inte har en handledare som är socionom eller socialpedagog är för mig en bagatell. Huvudsaken är väl att det är inom ett tänkbart socialt arbete? Nu när jag har övertygat er läsare om att detta (och även mig själv) så har jag bara min praktiklärare kvar så önska mig lycka till och håll tummarna för att detta går vägen!

Ungefär så här kommer det nog se ut i morgon, om vi skippar morgonrocken och att hon sitter själv. Lägg till fem personer så liknar det mer våran situation.