Sara

Under min tid på praktiken har jag hunnit fundera massor. Något som ständigt dyker upp i mitt huvud är rädslan för att bli en klar socionom. Inte för att jag inte vill, utan det känns läskigt att veta att om 8 månader är jag klar, och vad ska jag göra då? Jo, då har jag en examen och ska söka arbete, och jag ska praktisera det som jag gått och lärt mig i 3,5 år. Den tanken är jätteläskig med tanke på att det känns som att jag inte lärt mig någonting. Vad har jag för kunskaper att dra nytta av i ett arbete? Varför skulle de vilja anställa just mig? Inom det område som jag någon gång vill arbeta inom krävs det en viss vidareutbildning eller i alla fall en viss erfarenhet, och jag har inget utav det. Jag har kollat runt redan nu på jobb och ser att i princip alla efterfrågar efarenhet, vilket jag har väldigt dåligt av inom socialt arbete. Jag kan vidareutbilda mig hur länge som helst, men så länge erfarenheten inte finns där så kommer jag heller inte kunna få det jobb jag vill ha. Men hur lätt är det att få erfarenhet när ingen vill anställa en pga att jag just inte har erfarenhet? Det hela blir som en ond cirkel och det stör mig. Det har hela tiden varit en viss trygghet att studera. Man har inget krav på sig att behöva kunna så värst mycket i början av en kurs, samt att man kan läsa i den takt som passar en själv för att lära sig. En vidareutbildning hade varit behövlig för det jobb jag vill ha, men jag kan ju inte gömma bakom skolböckerna hela livet. För det första så går inte ekonomin runt då och för det andra så måste jag någon gång börja praktisera mina kunskaper. Jag har pratat med min handledare om detta och hon försökte lugna mig med att hon kände likadant. Det lugnar mig till en viss del, men rädslan finns fortfarande kvar.