Sara

Under min tid på praktiken har jag hunnit fundera massor. Något som ständigt dyker upp i mitt huvud är rädslan för att bli en klar socionom. Inte för att jag inte vill, utan det känns läskigt att veta att om 8 månader är jag klar, och vad ska jag göra då? Jo, då har jag en examen och ska söka arbete, och jag ska praktisera det som jag gått och lärt mig i 3,5 år. Den tanken är jätteläskig med tanke på att det känns som att jag inte lärt mig någonting. Vad har jag för kunskaper att dra nytta av i ett arbete? Varför skulle de vilja anställa just mig? Inom det område som jag någon gång vill arbeta inom krävs det en viss vidareutbildning eller i alla fall en viss erfarenhet, och jag har inget utav det. Jag har kollat runt redan nu på jobb och ser att i princip alla efterfrågar efarenhet, vilket jag har väldigt dåligt av inom socialt arbete. Jag kan vidareutbilda mig hur länge som helst, men så länge erfarenheten inte finns där så kommer jag heller inte kunna få det jobb jag vill ha. Men hur lätt är det att få erfarenhet när ingen vill anställa en pga att jag just inte har erfarenhet? Det hela blir som en ond cirkel och det stör mig. Det har hela tiden varit en viss trygghet att studera. Man har inget krav på sig att behöva kunna så värst mycket i början av en kurs, samt att man kan läsa i den takt som passar en själv för att lära sig. En vidareutbildning hade varit behövlig för det jobb jag vill ha, men jag kan ju inte gömma bakom skolböckerna hela livet. För det första så går inte ekonomin runt då och för det andra så måste jag någon gång börja praktisera mina kunskaper. Jag har pratat med min handledare om detta och hon försökte lugna mig med att hon kände likadant. Det lugnar mig till en viss del, men rädslan finns fortfarande kvar.

I helgen gick jag igenom mina gamla dagböcker sen många år tillbaka. Jag har inte haft mage att kasta dem, vilket jag idag är tacksam över.  I en av dagböckerna låg ett brev som jag skrev efter att jag och mamma flyttat till Malmö. Till historien hör att efter ungefär en månads tid här nere så grät jag mig alltid till sömns och när mamma kom in och frågade vad det var så kunde jag inte säga varför jag var ledsen. Inte för att jag inte ville, utan för att jag faktiskt inte visste varför. Det var en massa tankar som for runt och jag blev bara ledsen. Jag var runt 10 år då. Mamma funderade nog ganska mycket på det för en dag kom hon till mig och frågade om jag saknade pappa mycket (han bodde kvar i Norrköping). Jag svarade ja, för det gjorde jag verkligen. Hon sa då att det kanske skulle gå bättre för mig att somna om kvällarna om jag skrev ett brev till honom precis hur jag kände och vad jag tänkte på. Hon sa även att jag inte behövde posta brevet och att jag inte heller behövde spara det om jag inte ville det. Sagt och gjort. Jag satte mig ner och skrev ner vad jag kände och tänkte så gott det gick, jag var ju som sagt bara 10 år, och precis som mamma trodde så kunde jag sen somna på kvällarna utan att vara ledsen. Så, det var alltså detta brev som jag hittade i en av mina gamla dagböcker. Jag måste säga att för att bara vara 10 år så kunde jag verkligen framföra vad jag ville säga. Alla känslor kom tillbaka när jag läste detta och det var tur att jag var ensam hemma, för annars hade nog familjen trott att det hänt något så mycket som jag bölade. Jag saknar pappa varje dag och hatar att det är så långt mellan oss och att vi jämnt måste boka in för att kunna ses. Det blir aldrig några spontana träffar, tack vare avståndet. Jag kommer ihåg att en låt som jag alltid lyssnade på när jag var yngre och när jag saknade pappa var I will come to you med Hanson. Det är fortfarande en låt som ligger i min spellista och som jag inte kan ta bort. Den betyder för mycket för att jag ska kunna ta bort den. Pappa betyder för mycket för att jag ska kunna ta bort den.