Sara

Solen gassar utanför fönstret och jag sitter inomhus. Har precis gjort klart mitt lilla projekt tills M kommer ner. Ska bli så kul att se hur hon reagerar. Jag kan fortfarande inte släppa konserten från i förrgår. Jag går och nynnar på låtar och tittar på bilderna stup i kvarten. Kalla mig störd, men sån är jag. Förväntningarna på nästa konsert är på topp, men ingen kan slå Winnerbäck gällande att dra igång folk och skapa stämning. Huvudsaken är att vädret är bra och att de kör så det ryker, sen är jag nöjd.
Ikväll blir det jobb. Känns inte riktigt motiverande att åka till jobbet när det är så fint väder ute, men samtidigt så har jag ju hela dagen på mig att njuta, samt resten av veckan. Är ju faktiskt ledig sen fram till lördag så jag ska väl egentligen inte klaga. Men såna är vi, vi måste ju alltid ha något att klaga på. Det är jobbigt för andra att höra, och lika jobbigt tycker man själv att det är när andra klagar, och ändå slutar man inte. Varför då? Uppmärksamhet? Självömkan? Sympati? Ja, jag vet inte, men jag ska försöka att klaga mindre i fortsättningen i alla fall.