Sara

Jag ringde en gammal vän ikväll för att snacka lite skit. Vi har inte snackat sen jag var hemma, men vi fick aldrig någon möjlighet att ses då jag jobbade och hon hade mycket på sitt håll. När jag kunde så kunde inte hon osv. När jag ringer henne så svarar hennes pojkvän och han berättar att hon har åkt in till akuten. Läkarna hade tydligen sagt att hon har en hälsa som en 85 åring har. Vad fan är det då? Tjejen är ju bara 25 år! Till historien hör att denna tjej har haft precis allt. Ända sen hon var 10 år så har hon åkt ut och in från sjukhuset och hon har fått den ena diagnosen efter den andra. Det ena utlöser det andra och allting verkar hänga ihop som en ond cirkel som hon aldrig tycks lyckas bryta. Senast förra hösten fick hon veta att hon hade leukemi. Hon gick på cellgifter 6 månader och hon fick inte jobba, gå i affärer eller träffa någon som hon inte träffat på länge då detta kunde förvärra hela hennes situation och hon kunde bli ännu värre. När jag kom ner på praktik i våras så kunde vi ses, men detta var tvunget att vara utomhus då baciller och andra saker kunde försvinna upp i luften utan att hon blev lidande.
Hur hon lyckas att ta sig igenom allt detta är för mig en gåta. Jag skulle bryta ihop totalt och bara tycka synd om mig. Men som mina föräldrar säger: När man har haft det ena efter det andra så pass länge så lär man sig nog att gilla läget och acceptera vad läkarna säger och man lyckas nog bygga upp ett psyke som heter duga för att orka ta emot allting. Hon har tvingats att ge upp fotbollen som hon älskade så mycket och som hon verkligen kände att det var hennes kall i livet. Hon blev såld till en klubb och hade et ännu bättre erbjudande på g, men sen kommer verkligheten och hennes hälsa och spökar vilket leder till att hon får kasta in handduken. Var finns rättvisan i allt det här? Varför ska just hon få allting, medan en annan är frisk som en nötkärna? Jag hade väl kunnat få något så att hon slipper lida av ännu mer. Hon och hennes familj har lidit tillräckligt nu. Det är inte så här det ska vara, det är inte rättvist!
Jag beundrar henne nåt så kopiöst och med tanke på vad hon har fått utstå, och fortfarande får utstå, så är hon min förebild och idol. Hon har en pojkvän som är helt otrolig och killar som honom växer verkligen inte på träd. Hur han orkar med allt detta bevisar bara hur mycket han älskar henne. Fan vad hon kan skatta sig lycklig som har honom åtminstone när hälsan sviker henne.
Hon skulle röntgas kl. 19.10 ikväll och läkarna skulle ringa när röntgen var klar. När jag ringde var klockan 20.05 hade de fortfarande inte ringt hem till hennes pojkvän. Nu är det bara att hålla tummarna för att det inte var så allvarligt så att hon kan få komma hem redan ikväll. Mina tankar är hos henne och hennes familj ikväll. Jag hoppas verkligen att de får ett slut på allt detta snart för det är de värda efter allt de fått genomgå.