Sara

Jag snackade med en gammal vän innan och hon berättade att hon och hennes pojkvän skulle flytta till hus. De har köpt ett radhus som de ska flytta till i vår. Jag sa det till hon som ska flytta till hus att nu är det bara ungar kvar, och det lät ju inte alltför långt borta. Vänta nu här, stanna tiden en stund. Det var ju inte länge sen hon och jag sprang runt på stan och betedde oss som fjortisar. Tiden går för fort! Man märker det på alla andra som flyttar runt och som stadgar sig. Vad händer med en annan? Jo man är kvar på samma ruta som man varit de senaste åren. Den enda skillnaden är att jag har flyttat 130 mil hemifrån. Ja, jag vet att jag är student och jag vet att jag sagt till mig själv att jag inte vill ha något innan jag är klar, men man får ju lite ångest när man ser alla andra stadga sig och skaffa familj. Nu låter jag jävligt bitter och tragisk men jag kan inte hjälpa att jämföra med mig själv. Som människa gör man ju oftast det. Utgår från sig själv, sitt ego. Jag är väldigt glad för min kompis skull och jag önskar henne och hennes pojkvän allt gott i livet, men det känns som att tiden går för fort. Jag skulle vilja stanna upp tiden en stund och pusta ut lite. Kanske gå tillbaka till den tiden då allting var oproblematiskt och de enda bekymmer man hade då var vad man skulle ha på sig till skolan eller vad man skulle göra när man skulle umgås med en kompis efter skolan. Nu ska man i stället oroa sig för vilket lån om är bäst eller hur man enklast och smidigast ska lösa ekonomin för att få så mycket kvar som möjligt i slutet av månaden. Jag skulle vilja gå tillbaka till den tiden då man inte hade några bekymmer alls och man bara.. Man bara var.