Sara

Erkan och jag gick till skolan innan då vi skulle skriva ut hemtentorna och lämna in dem. Dessutom skulle jag panta några flaskor med på vägen. När vi kommer till ICA så stoppar jag in flaskorna och får ut mitt kvitto. Maskinen ger mig då en order att säga till personal att den är full och inte kan ta emot fler flaskor. Ja visst, tänker jag. Kan jag väl göra, men be snällt nästa gång för helvete. Går sedan fram till kassan och hämtar ut pengarna och säger snällt till att maskinen är full. Erkan hade ställt sig i kö för att köpa ett choklad (matsäck). Jag ställer mig dåen farbror ställer sig framför mig och säger:
- Jag trodde att jag hade blivit av med mina handskar, men här var de visst.
Han visar mig handskarna han har i fickan och skrattar till lite.
- Jaså? Ja men vilken tur attdu inte tappat dem då, svarar jag småskrattande.
Farbrorn fortsätter ett par steg, och kommer sedan tillbaka.
- Vet du. När jag var i din ålder så körde jag maskiner på den här marken vi står på och alla hus runt om fanns inte. Jag bodde i ett hus där, säger han och pekar mot frukten.
- Jaha? Men vad kul med såna minnen, klämmer jag fram då jag inte riktigt vet vad jag skulle svara på det.
Farbrorn går ett par steg fram igen och kommer sedan tillbaka (igen).
- Hur gammal tror du att jag är?
- Jaa du, det var en svår fråga.
Jag tittar på honom mer noga och tycker att han ser ut att vara i min morfars ålder.
- 70, mer eller mindre, säger jag till slut. (Ville ju vara lite snäll med, haha).
- Nu var du väl allt snäll.  Nej, jag är 88 år, säger han med ett leende.
- Ojdå, det syns inte.
Farbrorn går därifrån skrattandes. Tur att man kan göra någon liten själ glad ibland i alla fall. Han gjorde mig glad i alla fall. Inte varje dag man möter farbröder som är trevliga. Oftast så är de gnälliga eller bara allmänt irriterade och trötta på livet.