Sara

Detta inlägg tillägnar jag min älskade syster som jag ikväll/i natt saknar mer än någonsin. Älskar henne så sjukt mycket på denna jord. Följande musikklipp är tillägnat henne. Kanske verkar som ett konstigt låtval, men hon och jag vet vad den betyder för oss och det är huvudsaken.

I tisdags hade jag verkligen den sämsta dagen på länge i mitt liv. Tog tag i mitt projekt som jag sagt så många gånger att jag ska göra, men aldrig gjort. Det blev tredje gången gillt för min del. Kan dock säga att nyheterna inte var så goda. Jag hade ju ställt in mig på dåliga nyheter, men vad fan, det är klart att man blir besviken. Någonstans inombords hoppas man ju ändå att det kan bli något bra. Vilken drömvärld lever jag i egentligen? Vakna upp för helvete! Det borde jag ju ha fattat själv. Jag visste vad jag gav mig in på från första början, men samtidigt så hoppades jag att det skulle kunna funka och det skulle kunna gå. Men hallå?! Inse fakta: Det kommer aldrig att hända!
Höll mig hela dagen fram tills dess att jag kom hem från jobbet och mamma och Derrek åkt iväg, då kom allt. Trodde fan aldrig att det skulle ta slut. Ringde Lina och direkt när jag hörde hennes röst kom det igen. Orolig som hon blev kom hon till mig då jag inte fick fram ett ord. Sedan spenderade vi resten av eftermiddagen ihop. Åkte till Thai Thai och käkade mat. Me like =) Efteråt gick vi hem till Andy och umgicks. Till Simpsons kom det ännu en gång. Då hade jag ändå hållt mig i flera timmar. Grattis....
Nu är jag hemma hos pappa. Kan inte bli bättre än att bara få vara. Befinner mig ca. 2 mil från civilisationen och närmsta granne finns 1 km bort. Lugnt, skönt och inga problem att tänka på. Så skönt att vara här nu med tanke på allt som hänt. Ska tillbringa resten av trippen hemma hos kusinen och en polare. Hoppas att de också kan få mig på andra tankar. Som det är just nu är jag mest arg. Arg på mig själv och arg på den andra. Men men, det går väl över tills jag dör, som jag brukar säga. Nu ses vi inte förrän om ca. 1 månad och det ska verkligen bli skönt. Slippa ses och bli påmind om det, övernajs!

Jag har funderat runt en sak. Det är det här med one night stands. Det är så enkelt för killar att bara dra hem en brud en natt för att få sig något utan att behöva oroa sig över så värst mycket. Okej, bruden kan ha någon sjukdom, men det är faktiskt inte så ofta det händer.
Vi tjejer måste däremot även fundera över om vi har gått och blivit med barn eller inte. Det räcker att man har fumlat med p-pillren en dag, sen måste man ha skydd i ungefär en vecka efter det eftersom det inte ger tillräckligt skydd annars. Men hur ofta är det så att man mitt under all upphetsning plötsligt kräker ur sig: Har du kondom btw? Vad jag vet så händer det inte så ofta. Däremot är man väldigt noga i början av ett förhållande att skydda sig eftersom man inte vet vad den andre kan ha för skit. Det är väl minst lika viktigt då som när man släpar hem ett one night stand? Om inte viktigare till och med..
Nu ska jag inte låta som värsta moralmorsan som predikar om "dagens ungdomar som är så oansvariga". Jag vet, been there-done that, och jag hatar det. Jag hatar den här ovissheten att man kanske kan vara på smällen. Funderingarna kring om man tagit pillren som man ska eller om man slarvat den sista tiden, men ändå är man så oansvarig när det väl kommer till kritan. Why? Vi får ju bara själva lida för det sen. Jag menar, köpa dagen-efter-piller för 160 för en tablett är inte roligt bara för att man hade kul en natt. Det är fan inte värt det. Varken den där lilla tabletten eller oron över att man kan vara på smällen. Det är orättvist att vi tjejer ska behöva oroa oss för det. Man är ju inte mer än människa och kan glömma saker, även om de är viktiga.

Har sagt till flera stycken att: Amen på lördag ska jag göra det. jag lovar, jag ska göra det då. Jag ska inte fega ur för nu har jag bestämt mig. Naaw! trodde du verkligen det? Har aldrig vågat ta sånt här innan så vad skulle vara så mycket annorlunda med mig nu? Jag hade verkligen tillfälle till det, men nej. Sara är en fegis, det är bara att inse fakta. Jag kommer aldrig att komma nån vart om jag håller på så här hela tiden. Uppenbarligen så hjälper det ju inte heller att jag pratar med en massa människor att jag ska, för jag är helt enkelt för mesig. Jag måste ha svar. Jag vill veta nu. NU! Någon som har ett gott råd om hur jag ska göra? Orkar inte leva i ovisshet mer. Bara att gå runt och tänka utan att ha några verkliga svar är fruktansvärt. Och det värsta är att det inte är jag som kan ge svaren heller, utan jag MÅSTE verkligen ta det här. JAG MÅSTE!

Det är så mycket känslor som sprudlar inom mig just nu så jag vet varken ut eller in. Försöker att tänka på annat men det är praktikst taget omöjligt. Vet inte vad jag ska ta mig till. Har bestämt mig för att prata med vederbörande för att försöka få någon klarhet i någonting, det är nog det enda bästa, i alla fall när det gäller mig och i detta fall måste jag vara egoistisk.
Hittade en låt som passar så himla bra in i sammanhanget, det kunde varit jag som skrivit den, men så kul ska vi inte ha det. Det är en låt av Clay Aiken - The way. Döfin!!

There´s something 'bout the way
You look tonight
There's something 'bout the way that
I can't take my eyes of you
There's something 'bout the way
Your lips invite
Maybe it's the way that
I get nervous when you're around
And I want you to be mine
And if you need a reason why

It's in the way that you move me
And the way that you tease me
The way that I want you tonight
It's in the way that you hold me
And the way that you know me
And when I can't find the right words to say:
You feel it in the way
Oooh
You feel it in the way

There's something 'bout how you
Steal my mind
There's something 'bout the way that
I whisper your name when I'm asleep
Oh girl
Maybe it's the look
You get in your eyes
Oh maybe it's the way that
It makes me feel to see you smile
And the reasons they
May change
But what I'm feeling is the same

It's in the way that you move me
And the way that you tease me
The way that I want you tonight
It's in the way that you hold me
And the way that you know me
And when I can't find the right words to say:
You feel it in the way
Oooh
You feel it in the way

I can't put my fingers on
Just what it is that makes me
Love you, you baby
So don't ask me to discribe
I get all choked up inside
Just thinking 'bout the way

It's in the way that you move me
And the way that you tease me
The way that I want you tonight
It's in the way that you hold me
And the way that you know me
And when I can't find the right words to say:
You feel it in the way

It's in the way that you move me
And the way that you tease me
The way
You feel it in the way

There's something 'bout the way
You look tonight
There's nothing more to say than:
I feel it in the way

Nu ska jag väl försöka att få någonting gjort här innan mamma kommer hem. Inte lätt när tankarna är med någon annan som befinner sig någon helt annanstans, men man får väl försöka. Wish me luck tomorrow..

Vaknade av att jag grät i morse. Hade haft en sån hemsk dröm. Jag drömde att två av mina bästa vänner, Lina och Louise, hade dött i när de var på en resa till Thailand. Det var ganska många som hade dött totalt men dom hade dött i en flygkrasch då de var på en utflykt.
Jag var på något ställe och kutade från rum till rum för att se om deras kroppar var där och med mig hade jag Fredrik Jensen (!). Jag hittade dem inte och fick panik, då jag ville se med egna ögon att de var borta. Jag var i ett rum och hittade en "låda" där det stod "Mia Jacobson" på. I drömmen brast jag ut i gråt och kunde inte fatta att mina allra bästa vänner var borta alla tre, men när jag läste vidare på lappen så förstod jag att det inte var hon. Efter ett tag var det slut på rum och helt plötsligt var jag på någon station nånstans som hade både tåg och flyg som avgick därifrån och med mig hade jag Mattias (GS)! Var kom HAN ifrån liksom?
Till slut fick jag veta att Linas och Louises kroppar låg i ett rum som inte var öppet för allmänheten och att vi inte fick gå in där och leta. Sen vaknade jag.
Hur skumt var inte detta då? Var kom detta ifrån? Har aldrig tidigare haft en sån hemsk dröm som denna och jag hoppas att jag aldrig mer kommer få en.. Tack och lov att det bara var en dröm!

Satt och kollade igenom gamla bilder nu, och blev lite lagom sentimental. Sen ska jag ju säga det med att låtarna jag lyssnar på just nu inte gör det bättre direkt, jag menar "Hero" med Enrique Iglesias. Hmm.. Men iaf.. Det jag skulle komma fram till var att jag saknar alla så himla mycket just nu! Alla våra fester och alla förfester innan utgångarna. DAMN! Det är inte många festlåtar som vi INTE har minnen till. Sen ska man ju tillägga att när Louise är i farten så blir det ju inte direkt en "normal" utveckling av förfesterna. Hon är en klass för sig, men vi älskar henne ändå. Kommer du ihåg bussen hem från Malin då vi blev av med väskorna (eller rättare sagt, JAG)? Vad skulle vi göra utan våran Loo? Du är helt underbar som person och jag älskar dig för den du är. Ändra dig inte för du är helt totally underbar!  Likaså Lina. Jag menar: Festfixaren #1! Alltid ngt på gång när man är hemma samtidigt. Hon har sina crazy things hon med och det är vi glada över. Dock inte så ofta man har behövt ta hand om dig, men du är fan söt när du är dragen. Man vet att man alltid kan lita på dig, och att du alltid ställer upp för en. Du är som en syster för mig, men det vet du ju redan =) Sedan har vi ju Mia! Var ska man börja? Finns en hel del där med. Glömmer aldrig i Bulgarien när du irrade omkring bland hotell för att hitta hem efter din upplevelse på stranden. Tullan! Inte lätt att vara dragen inte =) Du och jag pratas vid i stort sett varje dag vilket jag är tacksam för. Saknar dig något oerhört. Vet inte vad jag skulle göra utan dig.
Fick en video av Lina igår, en massa foto från våran Bulgarien tripp förra sommaren som var ihopsatta till "Sommartider". DAMN! Det är fan sjukt hur en sån grej kan få en att börja gråta. Vi hade en helt underbar tid tillsammans där nere (trots vädret) och minnena är oändliga! Kan inte ens med ord beskriva vad ni betyder för mig! Har så många minnen med er och jag saknar alla våra tider ihop de senaste 10 åren. Jag hoppas att vi kan få göra om allt detta tillsammans någon gång snart. Ni kommer förvisso till mig om två veckor, men svårt att återuppleva 10 år på 3 dagar =/ Men vi får göra vårt bästa helt enkelt.
Love you guys! Always and forever!!!


   

"Love is in the air..."

Me and my honey

Sötnosar

     

The sunshine girls

En sak som jag länge har tänkt på men aldrig riktigt hittat svaret på är varför jag är så rädd för att inleda ett förhållande. Jag menar, jag har haft mina chanser i livet att hitta någon som jag kan vara tillsammans med, men precis i sista sekunden så drar jag mig undan.
Ett exempel på det är från i våras. Jag snackade med en kille som jag tyckte om och som jag tänkte mycket på, men ju längre tiden gick så drog jag mig undan och jag kände att jag inte alls hade de känslor mer som jag hade haft tidigare. (Ska tilläggas att jag aldrig hade träffat killen.) Men i vilket fall som helst så var jag hemma i Malmö över påsk och när jag kom hem sa jag att jag hade fått känslor för en annan. Detta för att han skulle lämna mig ifred och inte "hålla på" mer. Jag hade intalat mig själv att han inte var min typ och att han var lite för barnslig för mig. Okej, detta har märkt nu på senare dagar att han inte alls är på min nivå, men jag vet också att jag hade blivit älskad av denna person. Något grymt mkt också för han ger mig komplimanger än idag, fast att jag faktiskt var ganska taskig mot honom.
Tidigare i mitt liv så har jag träffat killar som blivit intresserade av mig, men som jag ignorerat totalt för att jag blir "rädd" eller något. Varför? Vad har jag att bli rädd för?
Jag vet med mig själv att om killen blir alltför "på" så lämnar jag. Det finns inget jobbigare än någon som knappt lämnar en ifred eller som skickar ett sms 10 min efter att man snackat i telefon eller på msn. I början kan det kännas hur sött som helst, men man tröttnar. Fast samtidigt så ska killen heller inte vara för tillbakadragen så man inte vet om han känner något eller inte. Då vet man ju inte hur man ska bete sig eller vad man kan skriva för att själv inte verka för "på".
Medan mina vänner har varit hemma hos killar och tittat på film och grejer (sånt man gjorde mkt innan i ungdomen) så satt jag hemma och gjorde inget sånt, för jag drog mig ur i sista stund. Snacka om bitch =/ Sån är jag fortfarande, om jag inte vet att det är en bra kompis jag ska träffa. Till exempel i höstas så frågade en gammal barndomskompis till mig om vi skulle se på film ihop en kväll. Självklart! Han är ju min vän, inget kan hända där, han hade dessutom flickvän. Men i gymnasiet till exempel så sa jag till en kille dagen innan vi skulle ses att jag var sjuk. Jag stack i stället ut på krogen den kvällen, och det fick han reda på genom att vi hade en gemensam kompis (vilket jag inte visste) som också hade varit där samma kväll och sagt det till honom. Oops! Inte så snällt direkt, men det var den enda lösningen då, inte att gå ut på krogen men att säga ifrån en dag innan.
Jag har precis läst psykologi och psykodynamiskerna hade antagligen förklarat det med att mina föräldrar skilde sig när jag var liten och då förlorade min papparoll ganska tidigt. Visst, jag träffade honom varannan helg när vi bodde där, men när vi flyttade till Malmö blev det mer sällan. Visserligen flyttade vi in med min styvpappa, men jag kan inte påstå att han är en pappa-figur för mig. Detta kan då leda vidare till att jag nu i "vuxen" ålder är rädd för att bli sviken. Jag vågar inte gå in i något seriöst då jag är rädd att jag ska bli sviken på samma sätt som jag blev när jag var liten när pappa lämnade oss. Jag känner ju absolut inte så, att han svek oss, men det kan ju vara en undermedveten känsla jag har och som jag inte riktigt kan komma ifrån. Jag vet inte. Men det kan vara så.
En sak är klar iaf, när någon snackar om att "Du är min" då drar jag. Jag ägs inte av någon, jag är ingen jävla ägodel!! Jag är min egen person och jag är inte någon som någon annan har ensamrätt på. Visst, är man i en relation så har man sina oskrivna regler (ingen otrohet osv), men ingen kan säga till mig att "Du är bara min". Been there, done that. Den gången det hände var med den killen jag pratade om innan som jag inte ens hade träffat.
Jag vill ju inte ha det så här. Jag vill ju kunna ha en normal relation och jag vill kunna ha den ungdomen som de flesta har med olika erfarenheter av olika relationer osv, men nej. I stället ska man vara Fröken Svår och inte alls kunna ha ett normalt ungdomsliv. VARFÖR?? Kan någon tala om för mig hur jag kan ändra på detta? Inget jag går runt och ser som ett jätteproblem, men visst tänker jag på det. Har försökt att komma på en lösning, men utan resultat. Den enda utvägen är väl att gå till en psykolog och prata ut om allt, verkar som att det är det enda som kan få mig på rätt väg.
Många av de som läser detta tänker antagligen: "Men gud så patetiskt. Hon är bara en sådan brud som vill att folk ska ge henne komplimanger om hur älskad hon är och för att hon ska få bekräftelse på den hon är." Men det kan jag säga att så är det inte. Jag vet vilka av mina vänner som älskar mig och jag vet att min familj älskar mig för den jag är, ingen ska behöva säga det till mig dagligen, eller bara för att de har läst detta. Jag vet vilka som bryr sig om mig och de vet att jag bryr mig om dem. Den enda anledningen till att jag skriver detta här är för att jag vet att lösningen många gånger för mig handlar om att skriva ner någonting på papper eller liknande. Detta är mina tankar och mina känslor, jag måste få ner dem i skrift innan jag blir galen. That's it.

Christian tyckte igår att jag skule införa något sånt här "dagens" eftersom jag är så duktig och skriver varje dag. Så jag får väl vara mina läsare till lags. (Vet att syrran gör likadant, men kan inte hjälpas).

Idag hade jag och E våran kära Ellen-grupp som vi har via Rädda Barnen. Det var lika trevligt som vanligt och tjejerna är ju bara för gulliga. De är 14 år, men man tror att de är mycket äldre och man glömmer nästan bort hur man själva var och vad man visste när man var i den åldern. Dagens ämne handlade om "Hemma hos mig" - alltså familjen och hur man har det hemma hos sig. Vi var inte så många idag vilket kan bero på deras Novemberlov så det blev inte så stora diskussioner i gruppen, men dock en del allvarliga. Till exempel kom vi in på det här med skilda föräldrar och barnens del i det. Alla var rörande överens om att barnen hamnar i kläm trots att det INTE är deras fel eller att de ens har med den att göra.
Detta ämne fick mig till att tänka tillbaka på hur det var när mina föräldrar skilde sig och hur jag uppfattade det hela. Jag kommer så väl ihåg när jag fick reda på det. Jag hade varit hos min kompis och kom hem för att vi skulle äta mat. Pappa var inte hemma, jag trodde att han jobbade as usual (han var taxichaufför). Efter en stund berättade mamma att hon och pappa skulle skilja sig pga att han gått bakom ryggen på henne och att han nu skulle flytta ihop med den nya. Jag pratade senare med honom i telefonen och han var då i den nya lägenheten och gjorde i ordning inför flytt. Jag märkte de närmaste dagarna att han var ganska nere och han pratade gärna inte med mig i onödan. Jag fick då känslan av att det var mitt fel, men det har han förklarat för mig senare att det var för att han tyckte att det var det jobbigaste, att lämna mig och min storasyster.
I vilket fall som helst så något år senare flyttade jag och mamma ner till Skåne pga att hon träffat en ny man som inte ville flytta upp till Norrköping där vi bodde. Det jag vill komma fram till var att jag inte har fått prata ut om den här händelsen som var väldigt stor för mig som endast var 7-8 år när skilsmässan ägde rum. Jag och min syster hade inte någon vidare bra kontakt så att vi pratade om såna saker, vilket man kan förstå när det skiljer 6 år, framför allt i den åldern. Jag vet inte om jag har påverkats av det så att jag mår dåligt eller så där, men jag vet att jag där och då hade behövt att prata med någon förutom mamma eller pappa. Lätt att säga nu efter 13 år, men det är inte sånt man tänker på när man är 8 att man kanske måste gå till någon professionell person och prata ut om föräldrarnas skilsmässa. Jag och min syster har idag en underbar kontakt med varandra och vi kan berätta allt om varandra, men konstigt nog har vi aldrig pratat om detta. Kanske för att det är ett så pass känsligt ämne för oss båda och att det kan vara ganska jobbigt att dra upp efter alla dessa år. Jag vet att hon förr eller senare kommer att läsa detta så därför vill jag bara skriva det att jag saknade min syster de åren du bodde kvar i Norrköping, jag kände som att jag hade förlorat min syster. När du kom och hälsade på umgicks vi inte så vidare mycket. Jag klandrar dig inte eller något sådant utan jag ör bara glad över att vi hittade varandra till slut och att vi nu har en sån dyrbar relation som jag unnar alla som har ett syskon. Älskar dig SJUKT mycket syrran och jag saknar dig jätte jätte mycket.