Sara

En sak som jag länge har tänkt på men aldrig riktigt hittat svaret på är varför jag är så rädd för att inleda ett förhållande. Jag menar, jag har haft mina chanser i livet att hitta någon som jag kan vara tillsammans med, men precis i sista sekunden så drar jag mig undan.
Ett exempel på det är från i våras. Jag snackade med en kille som jag tyckte om och som jag tänkte mycket på, men ju längre tiden gick så drog jag mig undan och jag kände att jag inte alls hade de känslor mer som jag hade haft tidigare. (Ska tilläggas att jag aldrig hade träffat killen.) Men i vilket fall som helst så var jag hemma i Malmö över påsk och när jag kom hem sa jag att jag hade fått känslor för en annan. Detta för att han skulle lämna mig ifred och inte "hålla på" mer. Jag hade intalat mig själv att han inte var min typ och att han var lite för barnslig för mig. Okej, detta har märkt nu på senare dagar att han inte alls är på min nivå, men jag vet också att jag hade blivit älskad av denna person. Något grymt mkt också för han ger mig komplimanger än idag, fast att jag faktiskt var ganska taskig mot honom.
Tidigare i mitt liv så har jag träffat killar som blivit intresserade av mig, men som jag ignorerat totalt för att jag blir "rädd" eller något. Varför? Vad har jag att bli rädd för?
Jag vet med mig själv att om killen blir alltför "på" så lämnar jag. Det finns inget jobbigare än någon som knappt lämnar en ifred eller som skickar ett sms 10 min efter att man snackat i telefon eller på msn. I början kan det kännas hur sött som helst, men man tröttnar. Fast samtidigt så ska killen heller inte vara för tillbakadragen så man inte vet om han känner något eller inte. Då vet man ju inte hur man ska bete sig eller vad man kan skriva för att själv inte verka för "på".
Medan mina vänner har varit hemma hos killar och tittat på film och grejer (sånt man gjorde mkt innan i ungdomen) så satt jag hemma och gjorde inget sånt, för jag drog mig ur i sista stund. Snacka om bitch =/ Sån är jag fortfarande, om jag inte vet att det är en bra kompis jag ska träffa. Till exempel i höstas så frågade en gammal barndomskompis till mig om vi skulle se på film ihop en kväll. Självklart! Han är ju min vän, inget kan hända där, han hade dessutom flickvän. Men i gymnasiet till exempel så sa jag till en kille dagen innan vi skulle ses att jag var sjuk. Jag stack i stället ut på krogen den kvällen, och det fick han reda på genom att vi hade en gemensam kompis (vilket jag inte visste) som också hade varit där samma kväll och sagt det till honom. Oops! Inte så snällt direkt, men det var den enda lösningen då, inte att gå ut på krogen men att säga ifrån en dag innan.
Jag har precis läst psykologi och psykodynamiskerna hade antagligen förklarat det med att mina föräldrar skilde sig när jag var liten och då förlorade min papparoll ganska tidigt. Visst, jag träffade honom varannan helg när vi bodde där, men när vi flyttade till Malmö blev det mer sällan. Visserligen flyttade vi in med min styvpappa, men jag kan inte påstå att han är en pappa-figur för mig. Detta kan då leda vidare till att jag nu i "vuxen" ålder är rädd för att bli sviken. Jag vågar inte gå in i något seriöst då jag är rädd att jag ska bli sviken på samma sätt som jag blev när jag var liten när pappa lämnade oss. Jag känner ju absolut inte så, att han svek oss, men det kan ju vara en undermedveten känsla jag har och som jag inte riktigt kan komma ifrån. Jag vet inte. Men det kan vara så.
En sak är klar iaf, när någon snackar om att "Du är min" då drar jag. Jag ägs inte av någon, jag är ingen jävla ägodel!! Jag är min egen person och jag är inte någon som någon annan har ensamrätt på. Visst, är man i en relation så har man sina oskrivna regler (ingen otrohet osv), men ingen kan säga till mig att "Du är bara min". Been there, done that. Den gången det hände var med den killen jag pratade om innan som jag inte ens hade träffat.
Jag vill ju inte ha det så här. Jag vill ju kunna ha en normal relation och jag vill kunna ha den ungdomen som de flesta har med olika erfarenheter av olika relationer osv, men nej. I stället ska man vara Fröken Svår och inte alls kunna ha ett normalt ungdomsliv. VARFÖR?? Kan någon tala om för mig hur jag kan ändra på detta? Inget jag går runt och ser som ett jätteproblem, men visst tänker jag på det. Har försökt att komma på en lösning, men utan resultat. Den enda utvägen är väl att gå till en psykolog och prata ut om allt, verkar som att det är det enda som kan få mig på rätt väg.
Många av de som läser detta tänker antagligen: "Men gud så patetiskt. Hon är bara en sådan brud som vill att folk ska ge henne komplimanger om hur älskad hon är och för att hon ska få bekräftelse på den hon är." Men det kan jag säga att så är det inte. Jag vet vilka av mina vänner som älskar mig och jag vet att min familj älskar mig för den jag är, ingen ska behöva säga det till mig dagligen, eller bara för att de har läst detta. Jag vet vilka som bryr sig om mig och de vet att jag bryr mig om dem. Den enda anledningen till att jag skriver detta här är för att jag vet att lösningen många gånger för mig handlar om att skriva ner någonting på papper eller liknande. Detta är mina tankar och mina känslor, jag måste få ner dem i skrift innan jag blir galen. That's it.

Christian tyckte igår att jag skule införa något sånt här "dagens" eftersom jag är så duktig och skriver varje dag. Så jag får väl vara mina läsare till lags. (Vet att syrran gör likadant, men kan inte hjälpas).