Sara

Idag hade jag och E våran kära Ellen-grupp som vi har via Rädda Barnen. Det var lika trevligt som vanligt och tjejerna är ju bara för gulliga. De är 14 år, men man tror att de är mycket äldre och man glömmer nästan bort hur man själva var och vad man visste när man var i den åldern. Dagens ämne handlade om "Hemma hos mig" - alltså familjen och hur man har det hemma hos sig. Vi var inte så många idag vilket kan bero på deras Novemberlov så det blev inte så stora diskussioner i gruppen, men dock en del allvarliga. Till exempel kom vi in på det här med skilda föräldrar och barnens del i det. Alla var rörande överens om att barnen hamnar i kläm trots att det INTE är deras fel eller att de ens har med den att göra.
Detta ämne fick mig till att tänka tillbaka på hur det var när mina föräldrar skilde sig och hur jag uppfattade det hela. Jag kommer så väl ihåg när jag fick reda på det. Jag hade varit hos min kompis och kom hem för att vi skulle äta mat. Pappa var inte hemma, jag trodde att han jobbade as usual (han var taxichaufför). Efter en stund berättade mamma att hon och pappa skulle skilja sig pga att han gått bakom ryggen på henne och att han nu skulle flytta ihop med den nya. Jag pratade senare med honom i telefonen och han var då i den nya lägenheten och gjorde i ordning inför flytt. Jag märkte de närmaste dagarna att han var ganska nere och han pratade gärna inte med mig i onödan. Jag fick då känslan av att det var mitt fel, men det har han förklarat för mig senare att det var för att han tyckte att det var det jobbigaste, att lämna mig och min storasyster.
I vilket fall som helst så något år senare flyttade jag och mamma ner till Skåne pga att hon träffat en ny man som inte ville flytta upp till Norrköping där vi bodde. Det jag vill komma fram till var att jag inte har fått prata ut om den här händelsen som var väldigt stor för mig som endast var 7-8 år när skilsmässan ägde rum. Jag och min syster hade inte någon vidare bra kontakt så att vi pratade om såna saker, vilket man kan förstå när det skiljer 6 år, framför allt i den åldern. Jag vet inte om jag har påverkats av det så att jag mår dåligt eller så där, men jag vet att jag där och då hade behövt att prata med någon förutom mamma eller pappa. Lätt att säga nu efter 13 år, men det är inte sånt man tänker på när man är 8 att man kanske måste gå till någon professionell person och prata ut om föräldrarnas skilsmässa. Jag och min syster har idag en underbar kontakt med varandra och vi kan berätta allt om varandra, men konstigt nog har vi aldrig pratat om detta. Kanske för att det är ett så pass känsligt ämne för oss båda och att det kan vara ganska jobbigt att dra upp efter alla dessa år. Jag vet att hon förr eller senare kommer att läsa detta så därför vill jag bara skriva det att jag saknade min syster de åren du bodde kvar i Norrköping, jag kände som att jag hade förlorat min syster. När du kom och hälsade på umgicks vi inte så vidare mycket. Jag klandrar dig inte eller något sådant utan jag ör bara glad över att vi hittade varandra till slut och att vi nu har en sån dyrbar relation som jag unnar alla som har ett syskon. Älskar dig SJUKT mycket syrran och jag saknar dig jätte jätte mycket.