Sara

Införskaffade två nya böcker idag. Den ena har jag velat läsa enda sen i somras. Den ena är Snabba cash med Jens Lapidus som i princip alla pratar om hur bra den är. Stockholms undre värld, maffia, illegala handlingar. Me like =) Den andra är en ny bok El choco av Markus Lutteman. Han är en svensk kille som har avtjänat ett fängelsestraff i Bolivias ökända fängelse San Pedro-fängeslet. Nu ser jag fram emot att lagga mig i sängen om kvällarna och öppna boken och försvinna in i en annan värld. Mitt nästa bekymmer är dock vilken av dem som jag ska börja med...

Jag blir så irriterad på naturens krafter och vädret emellanåt. Det är jätteskönt att det äntligen börjar bli vår då fårglarna kvittrar och terminens slut kommer ännu närmare, men det finns alltid en nackdel med att bo i Norrland när våren nalkas och det är att när snön smälter och sedan fryser på om nätterna så blir det snorhalt ute. Oavsett vart man ska gå så går man som en pensionär då alla skor man har är helt fel eftersom det som krävs är isdobbar under skorna för att man inte ska känna sig som Bambi på hal is. Dessutom gör det ju inte saken bättre att hela Östersund ligger i en backe. Ska man in till stan så har man en nedförsbacke och en uppförsbacke. Ska man till affären så har man en nedförsbacke dit och en uppförsbacke hem. Ska man ta en promenad så får man tänka efter vilken runda man ska ta och fundera på om man vill ha uppför på hemvägen eller i början. Därför har jag bestämt mig för att väderstrejka. Inte för att det påverkar vädret och naturens krafter något vidare men jag säger i alla fall ifrån att jag inte tycker att det är kul.

Jag snackade med en gammal vän innan och hon berättade att hon och hennes pojkvän skulle flytta till hus. De har köpt ett radhus som de ska flytta till i vår. Jag sa det till hon som ska flytta till hus att nu är det bara ungar kvar, och det lät ju inte alltför långt borta. Vänta nu här, stanna tiden en stund. Det var ju inte länge sen hon och jag sprang runt på stan och betedde oss som fjortisar. Tiden går för fort! Man märker det på alla andra som flyttar runt och som stadgar sig. Vad händer med en annan? Jo man är kvar på samma ruta som man varit de senaste åren. Den enda skillnaden är att jag har flyttat 130 mil hemifrån. Ja, jag vet att jag är student och jag vet att jag sagt till mig själv att jag inte vill ha något innan jag är klar, men man får ju lite ångest när man ser alla andra stadga sig och skaffa familj. Nu låter jag jävligt bitter och tragisk men jag kan inte hjälpa att jämföra med mig själv. Som människa gör man ju oftast det. Utgår från sig själv, sitt ego. Jag är väldigt glad för min kompis skull och jag önskar henne och hennes pojkvän allt gott i livet, men det känns som att tiden går för fort. Jag skulle vilja stanna upp tiden en stund och pusta ut lite. Kanske gå tillbaka till den tiden då allting var oproblematiskt och de enda bekymmer man hade då var vad man skulle ha på sig till skolan eller vad man skulle göra när man skulle umgås med en kompis efter skolan. Nu ska man i stället oroa sig för vilket lån om är bäst eller hur man enklast och smidigast ska lösa ekonomin för att få så mycket kvar som möjligt i slutet av månaden. Jag skulle vilja gå tillbaka till den tiden då man inte hade några bekymmer alls och man bara.. Man bara var.

En kompis skickade en länk till mig innan idag. När jag läste det kunde jag inte låta bli att skratta. Alla från Malmö - LÄS! Ni kommer att känna igen er så det skriker om det.

http://www.sydsvenskan.se/kronikorer/claesfurstenberg/article299918.ece

Var på ett möte med Röda Korsets Ungdomsförbund tidigare idag. Jag gick mest dit för att höra vad det innebär att vara en jourhavande kompis (som de efterlyst på våran studentportal). Då en klasskamrat till mig var det för 1½ år sedan så tänkte jag att jag skulle prova på det och se hur det är. Innan jag gick dit så var jag mest intresserad av att höra om det var ideellt eller om man fick någon slant för det. Jag anade ju att det var ideellt (precis som Rädda Barnen) eftersom det är Röda Korset och bara en liten verksamhet som de anordnar här uppe. Jag hade min idé om att jag skulle bara gå med om det gav pengar eftersom jag är i stort behov av dem nu. Men som jag hade anat så var det ideellt, men (och det är ett stort men för min del) jag bestämde mig i alla fall för att gå med och gå på deras så kallade utbildning inom det. Det var ju trots allt bara två onsdagar i månaden och mellan 18-22 på kvällen. Det lät hur kul som helst och kan man hjälpa tjejer med deras problem två kvällar i månaden så vad fan. Det är ju detta jag brinner för så varför ska jag då bry mig om pengarna? Jag gör ju redan en ideell sak för Rädda Barnen och man ser hur mycket dom tjejerna får ut av, likaså jag, så då kan jag ju göra en sån sak till och veta att det jag gör påverkar någon där ute som har det svårt. Då jag åker hem på praktik till hösten så tänkte jag att jag kan fortsätta med samma verksamhet nere i Malmö, eller i alla fall något liknande. Jag hade till och med kunnat tänka mig att vara läxhjälp till några stackare som har det svårt med skolan.
Som om det inte var nog så fastnade jag för ännu en sak som man kunde delta i och det var att vara med i en kompisgrupp. Man träffas en gång i veckan och träffar en grupp med ensamkommande asylsökande från Ånge och så hittar man på en del aktiviteter med dom. Det låter ju superkul. Möte med andra kulturer och samtidigt känna, även där, att man gör något bra för någon annan medmänniska. Satan vad det hade varit roligt. Det trista med det är att det var samma dag som jourhavande kompis (som jag känner mest för) men dock tidigare på dagen så har jag tur kanske jag kan vara med på båda.
Det är med andra ord en ny Sara som inte orkar sitta hemma längre utan som måste hitta på saker och hjälpa andra. Dessutom är det ideellt, vilket gör att det känns lite extra bra. Fast sen ska jag ju inte sticka under stolen med att det hade varit skönt med lite extra klirr i kassan varje månad, men jag får väl bita ihop så länge och vänta på cashen tills jag är klar med examen. Jag är ju ändå bara 21, jag har ju hela livet framför mig beståede av jobb.

Idag hade vi då tentan som jag fasat för så länge, och jag ska säga det gott folk att det gick över förväntan. Trodde inte att tentan skulle vara så lätt som den var. Det känns fakstiskt skitbra, men som vanligt så har man gjort en del småfel som kan ge minuspoäng pga att man inte tänker längre än vad näsan räcker. Aja, godkänd blir jag i alla fall och det är huvudsaken. Nu var ju detta bara en tenta efter halva kursen och det värsta väntar nu. Vi ska nu ha världens tråkigaste och segaste människa. När hon kom in och hade kursinfo igår så tömdes hela salen på den positiva energi, som vår tappra kvant-lärare skapat inför dagens tenta, och fylldes i stället med bitterhet, negativitet och ångest. Nu ska vi bara göra en intervju på 40 min och skriva ner den på 5 A4-sidor. Känns lite överarbetat med tanke på att dettaä r en kurs på endast 5 veckor. Men med tanke på vilka examinationsuppgifter som getts ut för den här kursen så känns det som en kurs på minst 10. Aja, det blir vad man gör det till och jag ska inte göra det så jävla avancerat. Huvudsaken är att jag får E för den här kursen är inte det minsta intressant för mitt framtida yrkesliv.