Sara

Var på ett möte med Röda Korsets Ungdomsförbund tidigare idag. Jag gick mest dit för att höra vad det innebär att vara en jourhavande kompis (som de efterlyst på våran studentportal). Då en klasskamrat till mig var det för 1½ år sedan så tänkte jag att jag skulle prova på det och se hur det är. Innan jag gick dit så var jag mest intresserad av att höra om det var ideellt eller om man fick någon slant för det. Jag anade ju att det var ideellt (precis som Rädda Barnen) eftersom det är Röda Korset och bara en liten verksamhet som de anordnar här uppe. Jag hade min idé om att jag skulle bara gå med om det gav pengar eftersom jag är i stort behov av dem nu. Men som jag hade anat så var det ideellt, men (och det är ett stort men för min del) jag bestämde mig i alla fall för att gå med och gå på deras så kallade utbildning inom det. Det var ju trots allt bara två onsdagar i månaden och mellan 18-22 på kvällen. Det lät hur kul som helst och kan man hjälpa tjejer med deras problem två kvällar i månaden så vad fan. Det är ju detta jag brinner för så varför ska jag då bry mig om pengarna? Jag gör ju redan en ideell sak för Rädda Barnen och man ser hur mycket dom tjejerna får ut av, likaså jag, så då kan jag ju göra en sån sak till och veta att det jag gör påverkar någon där ute som har det svårt. Då jag åker hem på praktik till hösten så tänkte jag att jag kan fortsätta med samma verksamhet nere i Malmö, eller i alla fall något liknande. Jag hade till och med kunnat tänka mig att vara läxhjälp till några stackare som har det svårt med skolan.
Som om det inte var nog så fastnade jag för ännu en sak som man kunde delta i och det var att vara med i en kompisgrupp. Man träffas en gång i veckan och träffar en grupp med ensamkommande asylsökande från Ånge och så hittar man på en del aktiviteter med dom. Det låter ju superkul. Möte med andra kulturer och samtidigt känna, även där, att man gör något bra för någon annan medmänniska. Satan vad det hade varit roligt. Det trista med det är att det var samma dag som jourhavande kompis (som jag känner mest för) men dock tidigare på dagen så har jag tur kanske jag kan vara med på båda.
Det är med andra ord en ny Sara som inte orkar sitta hemma längre utan som måste hitta på saker och hjälpa andra. Dessutom är det ideellt, vilket gör att det känns lite extra bra. Fast sen ska jag ju inte sticka under stolen med att det hade varit skönt med lite extra klirr i kassan varje månad, men jag får väl bita ihop så länge och vänta på cashen tills jag är klar med examen. Jag är ju ändå bara 21, jag har ju hela livet framför mig beståede av jobb.