Sara

Nu har första veckan på praktiken gått, bara 14 kvar, och jag är helt färdig. Jag trodde inte att det var möjligt att man kunde vara så här trött, men ack så fel jag hade. Nu har jag ju tur då dygnsrymen sitter kvar eftersom jag jobbade ända fram till i fredags, men all den information man fått och alla nya intryck tar på krafterna. Det kanske man inte kan tro, men så är det. Jag är helnöjd med praktikplatsen jag fått. Så mycket förstörda och trasiga människor som jag har stött på bara under den här veckan, det är helt otroligt. Jag har redan ställts inför en del dilemman som jag från början trodde var rent självklara. Det känns superbra och det är jätteintressant. Det finns en dagverksamhet i anknytning till min praktikplats som jag var på igår. Det var bara två stycken i personalstrykan där inne, och snacka om eldsjälar. Jisses Amalia! Jag vill också hitta ett sånt jobb som jag känner att jag brinner för så mycket som de gör för sitt. Dock tyckte jag att det kändes lite som en dagisverksamhet där inne med två bord och en personal vid varje under måltiderna, med samma pålägg och samma bröd och vice versa, men förutom det så var det kanon och det behövs ju för dessa psykiskt sjuka människor. Det är synd bara att det ska finnas såna människor som mår så himla dåligt. Ens egna problem blir ju genast mycket mindre när man hör deras berättelser om vad de varit med om och om hur de har det nu. Det är inte rättvist.