Tro och hopp
En annan sak som hände i Stockholm, som jag måste få ta upp, var däremot lite mer positiv än den förra. Det var när jag var på väg till perrongen som mitt tåg skulle gå ifrån. Jag var först tvungen att gå ner en trappa. Då min väska vägde ton (som vanligt hade jag packat för mycket) fick jag släpa ner den för trappan, annars hade jag knäckt ryggen. När jag hade sista avsatsen kvar frågade en man i 40 års åldern om han skulle hjälpa mig. Jag varnade honom att väskan var jävligt tung, men att han gärna fick ta den om han orkade. Han tog tag och pustade ut. Fort gick det och ner kom den. Hel. Han svarade att den var jävligt tung och jag tackade så hemskt mycket för hjälpen. När jag väl kommer till mitt spår ser jag att jag måste upp för en lång trappa. Jag suckar till och svär över Stockholm Central tyst för mig själv när en man i 30 års åldern frågar om han ska hjälpa mig upp. Jag hajar till och varnar även denna man för att väskan väger som bly. Han ler och tar tag och går med snabba steg upp för trappan. Jag kutar efter och tackar även honom så hemskt mycket för hjälpen.
Jag blev så glad efteråt. Det finns hopp om människan trots allt. Tänk så lite som behövs för att man ska göra en annan människa glad. Det är ju fantastiskt. Det finns de som är snäla och trevöliga där ute, det får mig att fortsätta på samma bana i alla fall. Synd bara att det inte gäller alla.