Sara

Jag, L och L bokade förra helgen en resa till Egypten över jul. 19 december bär det av till sydligare breddgrader och jisses vad skönt det ska bli! Jag hade ingen semester i somras utan jobbade som ett svin så jag anser själv att jag är värd det. Visst, nu missar jag att jobba och tjäna pengar över jul, men det skiter jag i. Mitt välmående går före. Jag kommer ju jobba i resten av mitt liv så varför inte passa på när jag är en fattig student?
Jag har ändå lite svårt att vara glad över det då mamma och styvpappan ska upp till mormor och morfar och fira jul. Morfar har länge varit dålig pga en operation som gick snett och nu ligger han mer eller mindre i sin säng som ett kolli. Mamma berättade att sist de var och hälsade på så hade han inte kommit ihåg det efteråt samt att han inte brydde sig om ifall mamma var där eller ej. Hon visade en bild på honom där han sitter tanig och tom i blicken i sin rullstol med svarta ögon, och sen sa ho: Sara, det är inte våran morfar längre. Den kommentaren, och framför allt fotot, fick mig att stortjuta och nu har jag ångest för att jag, istället för att fira den eventuellt sista julen med honom, åker till Egypten och roar mig. Jag känner mig egoistisk, fast att andra säger till mig att det är jag inte. Livet kan ju inte stanna upp bara för detta, men ändå. Magkänslan kan jag inte komma ifrån. Hade jag varit hemma och jobbat hade jag i alla fall varit i samma land, nu kommer jag att befinna mig i Afrika.